Nu är det sommar

Skolorna har slutat och nu tar jag ledigt. Tanken är att ägna sommaren till att samla inspiration till mina texter, uppleva saker, tanka energi, umgås med min partner och barn, göra kortare resor, läsa, skriva. Helt enkelt bara njuta av sommaren och släppa alla krav. Visst låter det lyxigt? Nu blir det med stor sannolikhet inte så bra. Jag hoppas på att operationen blir av och att jag kan avsluta en utbildning till skrivvägledare. Krav kommer finnas kvar men målet är att minska dem till en nivå där de inte är lika energikrävande.

Oavsett vad som händer är mitt största mål med sommaren att fylla på min energitank för att vara redo för en intensiv höst med mitt ordinarie arbete som Socialpedagog, skribent, coach och skrivvägledare i mitt företag. Jag kanske skriver inlägg sporadiskt under sommaren. Vad jag vet är att jag kommer inte ställa krav på mig själv att det ska komma ut ett inlägg i veckan utan ta det mesta under sommaren som det kommer. Njut av ledigheten tills jag är tillbaka i mitten av augusti.

Marstrand en försmak på sommaren

Att vara mamma

Det är aldrig lätt att vara ensamstående mamma. Lägg då till psykisk ohälsa med mindre energi, ångest och konstanta depression symtom. Där är mitt moderskap i ett nötskal. Visst finns jag till för mina barn så mycket jag bara kan, ibland betydligt mer än vad som är hälsosamt för mig. Den senaste tiden har jag försatt mig i situationer som allt annat varit bra för mig. Eller kanske mer korrekt jag har inte kunnat säga nej pga omständigheterna.

Ett av barnen ringer och ber om pengar för hennes ekonomi är i botten pga arbetslöshet. De har lyckats skrapa ihop pengar till räkningar men kan inte äta kommande månad. Vad gör jag som mamma? Lånar ut pengar. Tampades med depressiva symtom några dagar. En mamma känner för sitt barn när de är i knipa. Åker iväg på en weekend för att hämta kraft. Samma barn ringer precis när jag kommit fram. Mamma kan du vara hundvakt en vecka? Vi har blivit erbjudna jobb med traktamente. Där står jag på parkeringen utför hotellet redo att släppa allt och bara ta hand om mig själv. Att vara hundvakt innebär extra ansvar. Mer än vad jag brukar ha ansvar kostar på min hälsa. Hela kroppen skriker nej, kan inte neka när det handlar om jobb. Det är förutsättningen för att de ska komma på rätt köl igen. Resultat jag säger ja.

Den veckan var krävande både psykisk och fysisk. Med en ständig låg nivå av energi tar motion mer än vad den ger. Det var en lång lista att följa vilket gjorde att ansvaret kändes betungande. Upplevde det som att mina dagar blev sönderslagna av kravet att gå ut och rasta hunden flera gånger per dag. Tog mig igenom veckan med hälsan något så när i behåll. Andades ut och tänkte nu ska jag ta hand om mig själv. Gissa vem som ringde några dagar senare? Mamma kan du vara hundvakt inatt. Vi ska jobba. Där var jag tvungen att sätta stopp. Visst gnagde samvetet en del, men deras hund deras ansvar. Någon dag senare var det dax igen: Mamma mikron har exploderat. Nu hände inget allvarligt som tur var, men det innebära en resa ner till Ullared för att lämna tillbaka den. Ok en dag i Ullared med ett av barnen är absolut inte fy skam. Det innebar lång körning och ett socialt sammanhang som tar energi. Överlevde ännu en gång med hälsan nästan i behåll. Två dagar senare: mamma vi måste akut till djursjukhuset. Kan du köra?

Till allt detta ska tilläggas att mitt andra barn slutat nian, min partner är sjuk (bor 5 mil bort) och jag har en nyoperad hand. Känns som att jag befinner mig i ett vakum där jag inte har kontroll över mitt liv och energin sakta sinar. Min sjukskrivning innebär allt annat än vila.

Det gör ont

Härom dagen insåg jag att många av mina automatiska tankar och reaktioner inte är borta som jag trodde. Triggers finns överallt och många av dem hanterar jag riktigt bra andra sätter igång oceaner av känslor och tankar inom mig. En av mina triggers är när sätts på undantag för att personen ska få vara ensam. Jag har full förståelse för behovet av ensamhet och möjlighet till reflektion, jag är likadan. Vad som svider är när jag blir utestängd, när jag inte får vara ett bollplank, när jag står ensam kvar med frågor om varför, när de inte säger som det är. Katastroftankar om utanförskap, värdelöshet, att jag inte duger osv är i full gång. Mina negativa tankespiraler snurrar för fullt. Vad önskar jag av personen? Inget annat än ärlighet och säga som det är. Resten är mitt problem!

Det är jag som får gräva för att hitta orsakerna, det är jag som måste reflektera, det är jag som måste lära mig att alla inte är stöpta i samma form, det är jag som måste resonera förnuftigt med mig själv, det är jag som måste acceptera mina känslor och reaktioner . Det är jag som måste lyfta fram skelettet ur garderoben. Det finns två sätt att hantera mina känslor. Antingen fortsätter jag att undvika dem och nekar att de finns eller så tar jag fram dem i ljuset. Om jag undviker, förnekar, inte klarar av att möta, när jag låter min rädsla styra då stagnerar jag. Det andra sättet är att lyfta fram dem i ljuset, syna dem i sömmarna, möta de känslor som väcks, stanna kvar i smärtan och komma ut på andra sidan med en större insikt och starkare. Detta kräver energi och en stor insats från min sida. Men jag kommer inte att dö.

Foto av Brett Jordan pu00e5 Pexels.com

Dystymins fula tryne

Somliga dagar borde ha ett fett rött kryss över sig. Det är de dagar som jag vill glömma, det är de dagar dystymin visat sitt fula tryne, det är de dagarna jag bara vill dra täcket över huvudet och försvinna. De dagarna kämpar jag en ojämn kamp mot mina symtom, en kamp där jag betalar ett högt pris. Hur jag lyckas ta mig igenom dessa dagar är för mig en gåta, än mer att jag lyckas hålla en fasad uppe och få vardagen att fungera. Känslan att försvinna finns redan innan jag fått fötterna över sängkanten. Jag får bokstavligen säga till mig själv på skarpen GÅ UPP! Om jag skulle lyssna på dystymins röst skulle jag ramla ner i depressionsträsket med en rasande fart. Att vara social dessa dagar är en prestation likt ett maraton. Allt och alla irriterat mig, det mesta går åt skogen, tålamodet är noll och jag är långt ifrån trevlig. Sammanfattningsvis det är lämpligt att omgivningen håller sig borta från mig.

I mitt arbete är det viktigt att vara neutral i alla lägen, att sprida trygghet, lugn och vara förtroende ingivande, att ligga på samma känslomässiga nivå varje dag. Sinnesstämning och känslor smittar av sig. Ni förstår själva hur mycket energi det går åt dessa dagar, att spiralen snabbt går nedåt. Den glada fasaden jag byggt upp är min livlina dessa dagar. Leendet är påklistrat, trevliga konversationer ger mig spykänsla, socialt umgänge suger energin ur mig. Trots det vet jag att jag uppfattas på ett helt annat sätt. Tur är väl det för den stämning som jag skulle sprida omkring mig skulle jag inte vilja möta. Ibland är det fördelaktigt att visa en sida som inte stämmer med verkligheten.

Foto av Acharaporn Kamornboonyarush pu00e5 Pexels.com

Längtan till ett normalt liv

Tänk om mitt liv kunde se ut som alla andras, att ha energi över till roliga saker, orka hålla hemmet i ordning, orka engagera mig mer i barnen. Kunna allt det där som för de flesta andra är naturligt att klara av. Nu ser inte mitt liv ut så och det kommer aldrig göra. Anledningen är att jag lever med en lägre grad psykisk hälsa än alla andra. Bryr mig inte om att passa in i normen utan vill orka för min skull, för att mitt liv ska bli rikare, innehålla mer glädje, att mitt liv ska vara som jag vill ha det. Istället har jag ett liv där jag ständigt betalar ett högt pris för allt jag gör, behöver längre tid att återhämta mig, har begränsad förmåga att orka med sociala sammanhang, är ljuskänslig, har minnes och koncentrationssvårigheter. Mitt liv innehåller helt andra förutsättningar än de flesta andra har. Det finns två sätt att hantera situationen. Jag kan längta efter något som jag aldrig kommer kunna få eller skapa det liv jag vill leva utifrån de förutsättningar jag har. Jag har valt det sista alternativet.

Utifrån sett ser säkert mitt liv ut som alla andras. Jobbar heltid, engagerad i föreningslivet, partner och ensamstående. Det som är skillnaden är det som finns bakom. Varje aktivitet kostar betydligt mer energi än hos alla andra. Tänk att du precis har tankat bilen och ska ge dig iväg på en lång resa. När du har kommit halva vägen är bensinen nästan slut och du är långt ifrån närmaste bensinstation. Du kör på ångorna och når nästan fram. Min energi är ofta slut efter några timmar och resterande av dagen går jag på reserven och ångor. Väl hemma ramlar jag i säng utmattad. Hinner som regel inte återhämta mig under natten utan desto längre veckan går desto tröttare blir jag. När helgen kommer lever jag i ett töcken av trötthet. Så håller det på tills jag en dag kraschar och får ta mig några dagars extra vila. Skulle jag nu mot förmodan göra något utöver det vanliga så betalar jag ett högt pris i form av att jag blir sängliggande. Bara en vanlig utflykt slår ut mig i flera dagar.

Foto av Pixabay pu00e5 Pexels.com

Livet med Dystymi

Jag lever med diagnosen Dystymi (kronisk depression). Det är en mild form av depression som inte går över. Den definierades på 1960-talet och drabbar ca 5-10% av befolkningen, främst kvinnor. Diagnosen ställs efter att man har levt med diffusa depressions symtom längre än 2 år. Sjukdomen är svår att upptäcka och den misstolkas ofta som personlighetsdrag. Sömnsvårigheter, låg energinivå, utmattning, minnessvårigheter och koncentrationssvårigheter är några av alla symtom som tillhör sjukdomen. Hur vardagen påverkas är individuellt även vilka behandlingar och strategier som fungerar. Jag behöver ha en verktygslåda full med fix och trix för att få vardagen att gå ihop. Det som fungerar ena dagen är förödande nästa.

Morgonen är dagens värsta tidpunkt. Projektet att komma ur sängen är som att bestiga Mount Everest. Att få upp ögonen är att nå första etappen, att få benen över sängkanten är andra etappen och att verkligen ta sig ur sängen är som den sista etappen. En etapp utan återvändo. Min strategi är att inte tänka, inte känna, utan bara ha fokus på att få benen över sängkanten och resa mig upp. För att få dagen att fungera har jag skapat två strukturer, en för vardagar och en för helger. Den innebär att komma ur sängen, äta frukost, ta mediciner, ta itu med det som behöver göras/åka till jobbet, avsluta dagens aktiviteter i tid, förbereda inför kommande dag, varva ner och summera dagen. Utan strukturen skulle jag varken få kaffe eller frukost, komma iväg till jobbet, få något gjort eller landa efter en intensiv dag, än mindre sova.

Återhämtning är nyckeln till att jag klarar mig. Någonstans framåt tidig kväll på fredagen till tidig kväll söndag sorterar jag stenhårt bland vad jag lägger min tid på. De flesta måsten läggs åt sidan, samtal, sms och sociala medier sorteras stenhårt och energinivån får styra vad som händer. Jag kallar det min X-tid. Det är min tid som i princip inget får inkräkta på. Inga regler utan undantag. Det ständiga tjattrandet i huvudet håller jag i schack med att skriva olika texter. Helt enkelt inte ge tankarna tillfälle att fastna någon annanstans än på pappret. Bara accepterar att de finns och är en del av mig. De få gånger de lyckas få fäste ber jag Mr. Depp sätta sig i ett hörn och vänta tills jag har tid. Poängen är att jag kommer aldrig ha tid, finns viktigare saker att lägga energi på. Det som rör sig i mitt huvud är bara tankar och inget annat.

Alla har olika förutsättningar att hantera vardagen men alla har en skyldighet mot sig själv. Att göra det bästa du kan i stunden, att skapa en meningsfull tillvaro. Det är bara du själv som kan förändra ditt liv. Det krävs en vilja av stål och drivkraft som skulle kunna ta dig till månen.

Presentation

Jag som skriver denna blogg heter Merika och lever med kronisk depression (dystymi) sedan tonåren. Dystymi är en depression som aldrig går över och drabbar ca 5% av befolkningen. Jag är ständigt nedstämd, har sömnsvårigheter, ångest, låg energi, koncentrationssvårigheter och är ständigt på gränsen till utmattning. Orsaken till sjukdomen är komplex med många olika variabler. Mitt mål i livet är att skapa balans i vardagen.

För 6 år sedan drabbades jag av en djup depression, tanken är att bloggen ska berätta om min resa för att inspirera, inge hopp och visa att det går att komma tillbaka till ett normalt liv. För ca 4 år sedan fick jag min diagnos och gick med i lokalföreningen Balans, vilken är en stor del i att jag befinner mig där jag är idag. En första inblick i hur det är att leva med kronisk depression kan du läsa i ett inlägg på Balans hemsida. Min bakgrund är två destruktiva förhållanden med både fysisk och psykisk misshandel samt att jag växte upp utan kompisar. Utifrån dessa erfarenheter och det slinker säkert in ett och annat socialpedagogiskt perspektiv i kommande blogginlägg. Idag jobbar jag som Socialpedagog på en särskola, driver företaget MEG Coaching på fritiden, sitter med i Riksorganisationen Balans styrelse och bloggar.

Ser fram mot att inspirera dig till att plocka fram dina styrkor. Lev nu och låt ditt ljus lysa.

Merika

Vatten ger energi och skapar en balans inom mig
Foto av Diego Madrigal pu00e5 Pexels.com